Geografi

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Var finns kärnvapnen?
   USA
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Minskning av arsenaler
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   - Klyvbart material
   
   
2. Ryssland
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Minskning av arsenaler
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   - Klyvbart material
   
   
3. Storbritannien
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Minskning av arsenaler
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   - Klyvbart material
   
   
4. Frankrike
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Minskning av arsenaler
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   - Klyvbart material
   
   
5. Kina
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Minskning av arsenaler
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   - Klyvbart material
   
   
6. Indien
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   
   
7. Pakistan
   - Arsenalen idag
   - Uppgradering av kärnvapen
   - Kärnvapnens roll i nationell säkerhetsstrategi
   
   
8. Israel
   - Att vara eller inte vara (en kärnvapenstat)
   - Mordechai Vanunu – hjälte eller förrädare
   - Osäkerhetens säkerhetsdoktrin
   - Kärnvapenkapacitet
   
   
9. Tröskelländer
   
   
10. Iran
    (Iran samma som i Politik)
    
    
11. Nordkorea
    - Historia
    - Politisk och ekonomisk situation
    - Kärnvapenutvecklingen Sexpartssamtal
    
    
12. Kärnvapenkapacitet och kärnvapenplaner i världen
    - Japan
    - Argentina
    - Brasilien
    
    
13. Nato-kärnvapen i Europa
    - Nato – bakgrund
    - Natos kärnvapenpolicy
    - Efter Nato-mötet i Bukarest 2008
    - Nato-kärnvapen i Europa
    - Nato-kärnvapen och NPT
    - Sverige och Nato
    
    
14. Kärnvapenfria zoner
    - Hur blir man en kärnvapenfri zon?
    - Kärnvapenstaternas godkännande
    - Kärnvapenfria zoner idag
    - Utmaningar och problem
    - Kärnvapenfri zon i Mellanöstern
    - Ett kärnvapenfritt Europa
    
    
15. Kärnvapen i rymden
    - Militarisering och beväpning
    - Användning av yttre rymden
    - Yttre rymdfördraget
    - Vad är vapen i rymden?
    - PAROS
    - PPW
    - Stjärnornas krig
    
    
16. Scenario
    - Göteborg
    - Stockholm
    - Om det smäller i New York...
    - Klimatpåverkan

Kärnvapen finns idag i fem så kallade officiella kärnvapenstater: USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Dessa ges status som officiella kärnvapenstater genom icke-spridningsavtalet (NPT), eftersom dessa fem var de enda stater som hade kärnvapen när avtalet trädde ikraft 1970. De stater som skaffat kärnvapen efter detta kallas de facto kärnvapenstater. Dessa är Indien, Israel och Pakistan. Nordkorea får ses som ett gränsfall, eftersom landet utropade sig som en kärnvapenmakt 2006, men inga bevis finns för att fungerande kärnvapen finns i landet. Utöver detta finns amerikanska Nato-kärnvapen utplacerade i Belgien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Turkiet och Storbritannien. Kärnvapen finns också ombord på örlogsfartyg på internationellt vatten.

Totalt finns i världen omkring 25 000 kärnvapenladdningar. Av dessa finns ungefär 24 000 i Ryssland och USA, och omkring 1000 i de övriga kärnvapenländerna tillsammans.

Det finns sammanlagt 44 länder i världen som anses ha kapacitet att skaffa kärnvapen genom sina kärnkraftsanläggningar. Projektet Reaching Critical Will utkom 2007 med sin rapport Model Nuclear Inventory, som är en uttömmande lista över både kärnvapen och kärnkraft i världen, uppdelat efter land. Rapporten är skriven på engelska men väl värd att titta på: http://www.reachingcriticalwill.org/about/pubs/Inventory07.html

För en karta över var kärnvapen finns i världen, och en lista över olika länders kärnteknologi och innehav av klyvbart material, se projektet International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN): http://www.icanw.org/nuclear-map

Kärnvapen i USA
I januari 2008 uppgavs den amerikanska kärnvapenarsenalen omfatta ca 10400 kärnvapenstridsspetsar. Av dessa var ca 4075 operativa, alltså funktionsdugliga och redo att användas. Det amerikanska kärnvapenprogrammet är uppbyggt av tre delar – en så kallad kärnvapentriad: interkontinentala ballistiska missiler, ballistiska missiler som avfyras från ubåtar, och bombflygplan. USA har också ca 500 operativa taktiska kärnvapen, alltså mindre och lättare kärnvapen som är mer funktionella i direkt stridsföring.

Tröskelländer
Utöver de länder som redan bevisat sin kärnvapenkapacitet finns det länder som benämns tröskelstater. Tröskelstater brukar man kalla de länder som har teknisk möjlighet att producera kärnvapen, eller som misstänks ha gjort förberedelser för att framställa egna kärnvapen. De mest omtalade fallen under senare år har varit Iran och Nordkorea.

Iran
Iran hävdar sin rätt som medlemmar i NPT-avtalet att själva anrika uran för sin kärnkraft, så kallad fredlig användning. Processen för att anrika kärnkraftsuran och att anrika vapengradigt uran är dock densamma, och många länder med USA i spetsen misstänker att Iran är intresserade av att utveckla egna kärnvapen. USA:s National Intelligence Estimate tror med största säkerhet att Iran i nuläget inte har ett fungerande kärnvapenprogram, och inte bör ha den tekniska kapaciteten för detta tidigare än 2015. (1)

Iran uppfattar sig sedan årtusenden som en av stormakterna i Mellanöstern. Vissa motsättningar har funnits i perioder mot de arabiska grannarna. De krafter i Iran som arbetat för demokratisering av landet under 1900-talet har gång på gång svikits av regeringarna i Västeuropa och USA. Under senare år har vissa grupper i Iran blivit fientliga mot Israels politik. Efter den islamiska revolutionen 1979 upplöstes till en stor del Irans armé och när Irak 1980 anföll Iran kunde landet till en början inte bjuda mycket motstånd. Kriget varade i åtta år och blev därigenom det längsta under hela 1900-talet och ett mycket stort antal iranier dödades eller flydde från landet. Irak använde stora mängder kemiska stridsmedel utan att västvärlden reagerade.

Sedan tidigt på 1970-talet har Iran haft ett nukleärt program. Man hade då planer på att skaffa ett stort antal kärnreaktorer. Sedan landet blivit en islamisk republik har man haft stora svårigheter att få importera teknologi och bränsle till reaktorerna och man vill därför utveckla en oberoende komplett bränslecykel. Men med kapaciteten att anrika uran till kärnkraftsreaktorer följer också möjlighet att tillverka uran för kärnvapen, om landet lämnar icke-spridningsavtalet (NPT) och inte tillåter inspektioner av Internationella Atomenergiorganet (IAEA).

De olika maktgrupperna i Iran tycks vara överens om att man skall utveckla ett nukleärt program. Det behöver inte innebära att man planerar att utveckla kärnvapen. En viktig faktor är att landets högste ledare uttryckligen har förklarat att kärnvapen strider mot den heliga Koranen.

Positionen som en ”tröskelstat” som relativt snabbt skulle kunna tillverka kärnvapen skulle ge tillräcklig status i omvärlden. I dagsläget (2008) anses Iran av bedömare i omvärlden behöva åtskilliga år för att anskaffa en trovärdig kärnvapenarsenal.

Nordkorea
Stor osäkerhet råder kring det nordkoreanska kärnvapenprogrammet och om och i så fall hur många kärnvapen det kan ha producerat. Landet har sedan 1986 en operativ reaktor som producerar separerat plutonium som kan användas för kärnvapen. Oberoende experter menar att den har producerat runt 43 kilo (+/- 10 kilo) separerat plutonium. Beroende på landets tekniska kompetens och hur sprängkraftiga kärnvapen man önskar producera, kan det innebära att Nordkorea har mellan 5 och 15 kärnvapen. Det är osäkert om Nordkorea har producerat kärnvapenstridsspetsar som verkligen kan avfyras med hjälp av exempelvis en missil. (2)

Nordkorea utförde ett underjordiskt kärnvapentest den 9 oktober 2006. Sprängkraften uppskattades till mindre än ett kiloton, vilket kan jämföras med att bomben som fälldes över Hiroshima 1945 hade en sprängkraft på 19 kiloton och de flesta av dagens kärnvapen sägs vara mer än tio gånger så starka som Hiroshimabomben. Testet nådde inte den sprängstyrka man hade räknat med, men visade ändå att Nordkorea bemästrar kärnbränslecykeln och har kapacitet att producera åtminstone enklare kärnladdningar. (3)

Nordkorea var medlem i icke-spridningsavtalet (NPT), men drog sig ur avtalet i början av 2003. Bara någon månad senare avslöjade nordkoreanska ämbetsmän för första gången vid ett rundabordssamtal mellan USA och Nordkorea att landet hade utvecklat kärnvapen. Vidare hotade Nordkorea med att landet har och överväger att exportera upparbetade plutoniumstavar om inte USA går med på bilaterala samtal – alltså samtal mellan bara Nordkorea och USA. Förhandlingar med Nordkorea – vilka pågått i många år med långa perioder av uppehåll och samarbetsovilja – har förts i de så kallade sexpartssamtalen mellan Nordkorea, USA, Japan, Sydkorea, Kina och Ryssland.

Nordkoreas kärnvapenprogram ger landet och dess diktator uppmärksamhet i världen och fungerar som utpressning för att få leveranser av olja och säd. För närvarande, 2008, pågår fortfarande förhandlingar som syftar till att landet skall helt montera ner de anläggningar som kan användas för kärnvapenframställning. Fredsförhandlingar pågår inte. Efter Nordkoreas provsprängning i oktober 2006 återupptogs sexpartssamtalen hastigt. Nordkorea kunde med sin – om än begränsade – provsprängning öka pressen på omvärlden och därmed stärka sitt förhandlingsläge för ekonomiskt bistånd och en normaliserad relation till USA. (4)

I februari 2007 hade man i samtalen nått en överenskommelse där Nordkorea inom 60 dagar skulle frysa sitt kärnvapenprogram, tillhandahålla en fullständig förteckning över sitt kärnvapenmaterial, stänga sin plutoniumproducerande reaktor i Yongbyon och i slutändan totalt avskaffande av sitt kärnvapenprogram. I utbyte skulle landet få ekonomiskt stöd, energibistånd och humanitär assistans. Dessutom skulle Nordkorea få olja och tidigare frusna utlandsplacerade tillgångar skulle frigöras. Överenskommelsen innebar också att Nordkorea och USA skulle uppta bilaterala samtal sinsemellan. (5)

I februari 2008 redogjorde Christopher R. Hill, USA:s representant i sexpartssamtalen, för hur arbetet med att genomföra överenskommelsen gått. Nedmonteringen av anläggningen i Yongbyon går bra, och många viktiga steg har tagits i att nedmontera de tre viktigaste delarna av anläggningen: forskningsreaktorn, upparbetningsstationen och anläggningen för produktion av plutoniumstavar. Amerikanska experter har full insyn i nedmonteringen, som också finansieras med amerikanska medel. Den överenskomna listan över klyvbart material för kärnvapen som Nordkorea skulle presentera i december 2007 var fortfarande inte klar, men staterna fortsätter pressa på för att få en lista snarast. Samtidigt som Nordkorea lever upp till sin del av överenskommelsen har övriga stater också börjat uppfylla sina löften. Sydkorea, Kina, Ryssland och USA har bidragit med varsin skeppslast olja. Även annat stöd, både ekonomiskt och tekniskt, har genomförts. Hill menar att utvecklingen är positiv men att det är lång väg kvar att gå. Viktiga framtida målsättningar är att få Nordkorea att återvända till NPT-avtalet och att anta IAEA: s säkerhetsöverenskommelser. (6)

Kärnvapenkapacitet och kärnvapenplaner i världen
Japan är världens tredje största användare av kärnkraft, vilket betyder att landet har betydande mängder plutonium som en biprodukt av kärnenergiproduktionen. Landet har också en urananrikningsanläggning. Med detta har Japan råmaterial, tekniska möjligheter och kapital att producera kärnvapen inom loppet av ett år om de så skulle önska. (7)

Japan har en så kallad fredsartikel i sin grundlag, som säger att landet avfärdar militärt våld som en metod för att lösa konflikter och att Japan inte ska ha en militär med krigsföringspotential. (8) Landet hade inte ens ett särskilt försvarsministerium fram till januari 2007 Att Japan nu har inrättat ett försvarsministerium kan ses som att landet omvärderar sin säkerhetsstrategi och är berett att frångå sin anti-krigshållning. Efter Nordkoreas kärnvapenprovsprängning i oktober 2006 har också kärnvapen blivit ett hett debattämne i Japan. Trots sin deklarerade pacifism har Japan en militärbudget som är en av världens största och omfattar närmare 300 miljarder kronor per år. (9)

Brasilien och Argentina är länder som haft kärnvapenplaner. Argentinas militärregim under 1970-talet inledde ett kärnvapenprogram som dock lades ner när demokrati återinfördes 1983. Landet har fortfarande ett ambitiöst kärnenergiprogram och planerar tillsammans med grannlandet Brasilien en gemensam anläggning för urananrikning. (10)

Även Brasilien inledde under militärdiktaturen i slutet av 1970-talet ett kärnvapenprogram som lades ner 1990 då provsprängningsområdet stängdes och militärens hemliga kärnvapenplaner offentliggjordes. (11) Brasilien har egna urananrikningsanläggningar och bland världens största uranfyndigheter.

Avslutade kärnvapenprogram
Libyen avslöjade 2003 att landet hade ett långtgående kärnvapenprogram och tillräckligt med urancentrifuger för att inom några år tillverka tillräckligt med höganrikat uran för kärnvapen. Landets ledare Muhammar Khadaffi klargjorde dock att Libyen skulle ge upp sitt kärnvapenprogram. Med hjälp av USA, Storbritannien och Internationella atomenergiorganet (IAEA) har landets kärnvapenprogram nedmonterats under kontrollerade former.

Även Irak hade under 1990-talet ett hemligt kärnvapenprogram som avslöjades av IAEA:s inspektörer. Kärnvapenprogrammet nedmonterades under kontrollerade former och IAEA kunde i sin slutrapport 1998 meddela att det inte fanns några materiella eller teknologiska förutsättningar i Irak för att återuppta kärnvapenprogrammet. (12)

Efter Sovjetunionens fall fanns kärnvapen utplacerade i fyra nyblivna stater: Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. De tre sistnämnda valde dock att lämna ifrån sig de kärnvapen som fanns på deras territorium och ansluta sig till icke-spridningsavtalet NPT som icke-kärnvapenstater. Alla forna sovjetiska kärnvapen övertogs av Ryssland.

Sydafrika är det enda land som haft egna kärnvapen men sedan frivilligt gett upp sitt kärnvapenprogram och anslutit sig till icke-spridningsavtalet NPT som icke-kärnvapenstat. Landet hade under 1970 och 80-talet ett program för utveckling av kärnvapen. Man producerade sex kärnladdningar, och hade en sjunde på gång när man övergav kärnvapenalternativet på 1990-talet i samband med slutet på apartheid.

Karta: Natos kärnvapenbaser i Europa. Källa: Nuclear Threat Initiative OBS! Basen i Grekland finns inte kvar (2008)

Natos icke-kärnvapenstater är i olika grad inblandade i försvarsalliansen Natos kärnvapenpolicy. Några länder tillåter inte att kärnvapen placeras inom statsgränserna under fredstid, andra länder har USA:s kärnvapen ständigt utplacerade för användning av USA:s och/eller sina egna flygplan. Alla Natoländer deltar dock i Natos kärnvapenplaneringsgrupp där man diskuterar kärnvapendoktrinens genomförande och uppläggning av övningar (enda undantaget är Frankrike som drog sig ur alliansens integrerade militära struktur 1966).

Natos kärnvapensamarbete har kritiserats för att strida mot icke-spridningsavtalet NPT, eller åtminstone mot andan i detta avtal. Icke-spridningsavtalets Artikel I föreskriver att de fem erkända kärnvapenmakterna (Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA) inte får dela med sig kärnvapen "till någon som helst mottagare". (13)

Karta: Kärnvapenfria zoner i världen. Källa: OPANAL OBS! Den Centralasiatiska kärnvapenfria zonen saknas på kartan

Om länder kan vara förvissade om att grannstater som de känner sig hotade av inte har egna eller andra staters kärnvapen stationerade på sitt område, är de knappast själva benägna att skaffa kärnvapen. Därför fungerar överenskommelser om kärnvapenfria zoner som ett hinder mot kärnvapenspridning. Kärnvapenfria zoner kan upprättas av grupper av stater som utgör hela kontinenter eller andra stora geografiska områden, men också av enskilda stater eller mindre grupper av stater. Initiativet bör komma från staterna inom regionen och deltagande ska vara frivilligt. Alla militärt betydelsefulla stater i regionen bör delta, och det måste finnas ett fungerande kontrollsystem.

Idag finns flera områden i världen som är kärnvapenfria zoner: Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta (varav 99 procent av allt land på södra halvklotet), och 119 av världens ca 195 länder samt 18 andra områden. 1,9 miljarder människor bor inom zonerna.

Gemensamt för de kärnvapenfria zonerna är att de länder som har anslutit sig till ett av avtalen om sådana zoner är förbjudna att tillverka, provspränga, lagra eller skaffa kärnvapen. De får inte heller ha kärnvapen utplacerade på sitt territorium oavsett om det är de själva eller något annat land som har placerat ut kärnladdningarna. Till avtalen som skapar de kärnvapenfria zonerna finns vissa tilläggsprotokoll. De protokollen är avsedda att skrivas under av de fem officiella kärnvapenstaterna. När kärnvapenstaterna godkänner tilläggsprotokollen så lovar de att inte utföra kärnvapentester inom den kärnvapenfria zonen. De garanterar även att de inte ska hota med eller använda kärnvapen mot ett land som ingår i den kärnvapenfria zonen.

Att etablera en kärnvapenfri zon i Mellanöstern är ett omdiskuterat ämne inom det internationella nedrustningsmaskineriet. Det ligger i omvärldens intresse att en kärnvapenupprustning inte får fotfäste i en så instabil region. Ett avtal om Mellanöstern som en zon fri från kärnvapen (eller massförstörelsevapen) skulle höja säkerheten för alla länder i regionen.

Kärnvapen i rymden
Det är stor skillnad mellan militarisering och beväpning av rymden. Rymden har varit militariserad sedan den första kommunikationssatelliten sändes ut, och idag förlitar sig militärer världen över på satelliter för bevakning, varningssystem och navigering. Även om rymden idag är kraftigt militariserad är den inte ännu beväpnad.

Yttre rymdfördraget från 1967 förbjuder att kärnvapen och andra massförstörelsevapen placeras i omloppsbana i yttre rymden. Kärnvapenprovsprängningar får inte ske i rymden och himlakroppar, som månen och planeterna, får bara användas i fredliga syften.

Även om de nuvarande juridiska instrumenten kring yttre rymden i viss utsträckning förbjuder och begränsar utplacering av vapen, användande av väpnat våld samt militär aktivitet i vissa delar av rymden, ses dessa av vissa stater ändå som otillräckliga för att verkligen kunna hindra beväpning av yttre rymden. Vetenskaplig utveckling och teknologiska framsteg kan göra det nödvändigt att stärka nuvarande internationella avtal. Blixkommissionen (2006) rekommenderade att man skulle göra en översynskonferens för yttre rymdfördraget för att utvidga dess omfattning och stärka avtalet. Vissa stater argumenterar för ett helt nytt fördrag; ett avtal för att förhindra kapprustning i yttre rymden (Prevention of an Arms Race in Outer Space, PAROS). USA har vägrat inleda förhandlingar med hänvisning till att ingen kapprustning existerar och därför inte heller ska diskuteras. Det finns då stater som menar att ett avtal för att förhindra utplacering av vapen i yttre rymden (Prevention of the Placement of Weapons in Outer Space, PPW) är det enda rätta, för att komma runt USA:s argumentation men ändå stärka internationell lagstiftning för att bevara rymden för fredliga syften.

Scenarier för att förstå
Det är svårt att föreställa sig konsekvenserna av användande av kärnvapen. Det spelar egentligen ingen roll om vi får veta att ett kärnvapen exploderar med en sprängstyrka över ett megaton, för det går inte att förstå vad det innebär. Då kan det hjälpa att titta på kartor och bilder som visar hur förödelsen skulle se ut efter en kärnvapenattack.

Vi använder också ofta atombomberna över Hiroshima och Nagasaki som jämförelse när vi pratar om konsekvenser av kärnvapen, eftersom det är de enda gångerna kärnvapen använts mot en fiende genom historien. Moderna kärnvapen brukar sägas ha en sprängkraft ungefär tio gånger större än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki – för att ge lite perspektiv på vad vi har att göra med.

Om det smäller i USA
Federation of American Scientists (FAS) har skapat ett verktyg för att visa vilka effekter det skulle få om ett kärnvapen exploderade ovanför en större amerikansk stad. Med hjälp av verktyget kan du själv ställa in över vilken stad bomben ska släppas, bombens sprängstyrka, samt om den ska fällas från ett flygplan eller avfyras från ett fordon på marken. Titta själv och prova dig fram:

TESTA HÄR >>

Fördjupning scenarier

• en terroristbomb i Göteborg
• påverkan på klimatet

1. National Intelligence Estimate: Iran – Nuclear Intentions and Capabilities (November 2007)
2. Nuclear Notebook, vol. 62, Nr. 4, s. 64-67: Norris, Robert S, Kristensen, Hans M.
3. http://www.armscontrol.org/act/2007_03/heckerliou.asp
4. Nuclear Notebook, Vol 63, Nr. 3, s. 44-49: Norris, Robert S, Kristensen, Hans M.
5. http://www.cfr.org/publication/13593/#4
6. http://www.state.gov/p/eap/rls/rm/2008/02/100069.htm
7. http://www.nti.org/e_research/profiles/Japan/index.html
8. http://www.solon.org/Constitutions/Japan/English/
   english-Constitution.html
9. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_381732.svd
10. http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=1911317
11. http://www.globalsecurity.org/wmd/world/brazil/nuke.htm
12. http://www.iaea.org/worldatom/Programmes/
    ActionTeam/nwp2.html#assess
13. http://www.fas.org/blog/ssp/2007/07
    /united_states_removes_nuclear.php