eng
top_header

In English

slmk svenska freds

Politik

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

  1. Sverige och kärnvapen
    - Kärnvapen i Sverige – argumenten för
    - Kärnvapen i Sverige – argumenten mot
    - Ny militärstrategisk analys
    - Framtid
    - Sveriges internationella nedrustningsarbete

  2. Nato och kärnvapen
    - Nato – bakgrund
    - Natos kärnvapenpolicy
    - Efter Nato-mötet i Bukarest 2008
    - Nato-kärnvapen i Europa
    - Nato-kärnvapen och NPT
    - Sverige och Nato

  3. Kärnvapenspridning eller icke-spridning
    Iran och kärnvapen
    - En översikt av Irans historia
    - Politik och styrelseskick
    - Det nukleära programmet
    - Planerar Iran att skaffa kärnvapen?

  4. Nordkorea och kärnvapen
    - Nordkoreas historia
    - Politisk och ekonomisk situation
    - Kärnvapenutvecklingen
    - Sexpartssamtal

  5. IAEA – en internationell vakthund
    - IAEA bakgrund
    - Syfte och mandat
    - Säkerhetsöverenskommelser (Safeguards)
    - Tilläggsprotokoll (Additional protocol)

  6. Negativa och Positiva säkerhetsgarantier
    - Definition av säkerhetsgarantier
    - NPT 1995
    - I nternationell konvention
    - Hindra kärnvapenspridning
    - Förslag till säkerhetsgarantier

  7. Kärnvapenterrorism
    - Kärnvapenterrorism – bakgrund
    - Attack mot en kärnreaktor
    - Stöld av klyvbart material
    - Smutsiga bomber
    - Vilka terrorister?
    - Al Qaida
    - Aum Shinrikyo
    - Tjetjenska gerillagrupper
    - A-Q Khan nätverket
    - Kärnvapen mot terrorister?
    - Resolution mot terrorism med massförstörelsevapen

  8. Nya kärnvapendoktriner – förebyggande attack och icke-statliga aktörer
    - Kärnvapendoktriner
    - Förebyggande attack
    - Förstaslagsförmåga (First-strike capacity)
    - USA
    - Ryssland
    - Storbritannien
    - Frankrike
    - Kina

  9. Blixkommissionens rapport
    - Intervju med Hans Blix
 
 

Sverige och kärnvapnen
Idag är Sverige ett land som ofta tar ställning för kärnvapennedrustning och ickespridning av kärnvapen. Så har det inte alltid sett ut. Under 1950-talet och början på 1960-talet pågick en diskussion i Sverige om vi skulle skaffa kärnvapen eller inte. Flera politiska partier var djupt splittrade i frågan. Vissa menade att det utan egna kärnvapen skulle vara omöjligt att försvara sig mot en kärnvapenstat. Eftersom vi inte ingick i någon försvarsallians som hade kärnvapen var det enda rimliga alternativet till att inte bli ett lätt byte för en angripare att själva ha kärnvapen.

Motståndet mot en svensk atombomb var betydande bland det civila samhället. Bland annat det socialdemokratiska kvinnoförbundet samt Aktionsgruppen Mot Svensk Atombomb, AMSA, var aktiva motståndare. Den socialdemokratiska regeringen var kluven i frågan, med utrikesminister Östen Undén som kraftfullt talade emot Sverige som kärnvapenmakt vilket han menade att skulle dra Sverige rätt in i stormaktskriget. Resultatet blev att regeringen höll sig avvaktande i kärnvapenfrågan och beslutet att inte skaffa egna kärnvapen kom naturligt i och med undertecknandet av icke-spridningsavtalet 1968.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 
bild1
Nato och kärnvapnen
Sverige är inte medlem i Nato, och har därför utan att bryta de gemensamma Nato-principerna kunnat föra en mer radikal linje i nedrustningsfrågor än grannländerna Norge och Danmark som är medlemmar i försvarsalliansen. Detta har betydelse för den svenska debatten om en eventuell framtida svensk Natoanslutning. Vilket utrymme har en alliansfri stat att verka för kärnvapennedrustning jämfört med en stat som är med i Nato? Också frågan om de amerikanska kärnvapnen som är utplacerade i europeiska Natoländer är ett problem att ta ställning till – vill Sverige verkligen ta steget in under ett formellt ”kärnvapenparaply” när man så många år försvarat både sin alliansfrihet och sitt motstånd mot kärnvapen.

Enligt Natos policydokument från september 1995 om alliansens utvidgning förutsätts nya medlemmar acceptera principen om kärnvapenavskräckning och den centrala roll kärnvapnen spelar för alliansens strategi enligt dess strategiska koncept. Nya medlemmar får också ta plats i Natos kärnvapenplaneringsgrupp, där man diskuterar kärnvapendoktrinens genomförande och uppläggning av övningar.

Det står dock klart sedan 1997 i ett avtal mellan Nato och Ryssland att ”alliansen inte har några intentioner, inte några planer, och inte några skäl att stationera kärnvapen på nya medlemmars territorier”. Detta gäller dock bara i fredstid, och i en krigssituation skulle Nato därmed fortfarande ha rätt att stationera kärnvapen på nya medlemmars territorium. Avtalet med Ryssland är heller inte juridiskt bindande, som Ryssland ville, men däremot politiskt bindande på högsta nivå. Som medlem i Nato skulle Sverige alltså inte behöva ha kärnvapen stationerade inom landet i fredstid men däremot vid kris och krig, om det skulle bedömas angeläget.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 
bild2

Kärnvapenspridning eller icke-spridning
Sedan 1968 då NPT- avtalet fastslog att USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina är de officiella kärnvapenmakterna har ytterligare länder skaffat sig kärnvapen. Dessa nya kärnvapenstater kallas de facto kärnvapenstater eftersom de har kärnvapen, men inte räknas till de officiella enligt NPT-avtalet. Indien och Pakistan är de facto kärnvapenstater, som bevisade sin kärnvapenkapacitet 1998 genom provsprängningar. Nordkorea genomförde en provsprängning 2005 och utropade sig till kärnvapenstat. Israel förnekar fortfarande kärnvapeninnehav, men att landet faktiskt har kärnvapen anses som ett vedertaget faktum.

Så länge något land har kärnvapen i sin arsenal kommer andra länder att vilja ha egna kärnvapen, och kommer också att kunna skaffa dessa vapen oavsett vilka kontrollmekanismer som upprättas. Vad ett land anser vara skydd för sin säkerhet blir för andra länder ett osäkerhetsmoment. Det enda sättet att komma tillrätta med problemet med spridning av kärnvapen är att erkänna att nedrustning och icke-spridning är två sidor av samma mynt. De två är oundvikligen sammankopplade och total nedrustning av alla kärnvapen i alla kärnvapenstater är därför den enda lösningen på spridningsrisken. Kunskapen om hur man tillverkar kärnvapen kommer naturligtvis inte att försvinna, men likväl det politiska hotet och det internationella militära ojämviktsläget som idag gör kärnvapen till ett attraktivt alternativ för många stater.

Det finns två typer av kärnvapenspridning: horisontell och vertikal. Den mest omdiskuterade – åtminstone bland kärnvapenstaterna – är den horisontella spridningen. Det innebär att nya länder (eller icke-statliga aktörer) skaffar sig kärnvapen. Den vertikala spridningen innebär den ständiga utveckling och förbättring av kärnvapenarsenalerna som pågår inom kärnvapenstaterna. Utveckling av små, mer användbara taktiska kärnvapen är exempel på vertikal spridning.

 

Iran och kärnvapen
Under åren har flera länder uppvisat långtgående kärnvapenprogram, bl.a. Libyen och Irak. På senaste tiden är det framför allt Iran som diskuterats. Iran hävdar själva sin lagliga rätt att anrika uran för fredligt bruk (kärnkraft), och menar att landet måste anrika sitt eget uran för att inte behöva vara beroende av uranleveranser från den nyckfulla omvärlden för att säkra sin energiförsörjning. Andra länder, med USA i spetsen, menar att Irans ambition är att höganrika uran för att skaffa kärnvapen. Eftersom samma typ av centrifuger används för att anrika uran för kärnkraftsreaktorer som för kärnvapen, kan ett kärnvapenprogram ganska enkelt hållas i det fördolda. USA: s National Intelligence Estimate tror med största säkerhet att Iran i nuläget (2008) inte har ett fungerande kärnvapenprogram, och inte bör ha den tekniska kapaciteten för detta tidigare än 2015. (1)

Iran uppfattar sig sedan årtusenden som en av stormakterna i Mellanöstern. Vissa motsättningar har funnits i perioder mot de arabiska grannarna. De krafter i Iran som arbetat för demokratisering av landet under 1900-talet har gång på gång svikits av regeringarna i Västeuropa och USA. Under senare år har vissa grupper i Iran blivit fientliga mot Israels politik. Efter den islamiska revolutionen 1979 upplöstes till stor del Irans armé och när Irak 1980 anföll Iran kunde landet till en början inte bjuda mycket motstånd. Kriget varade i åtta år och blev därigenom det längsta under hela 1900-talet och ett mycket stort antal iranier dödades eller flydde från landet. Irak använde stora mängder kemiska stridsmedel utan att västvärlden reagerade.

Sedan tidigt på 1970-talet har Iran haft ett nukleärt program. Man hade då planer på att skaffa ett stort antal kärnreaktorer. Sedan landet blivit en islamisk republik har man haft stora svårigheter att få importera teknologi och bränsle till reaktorerna och man vill därför utveckla en oberoende komplett bränslecykel. Men med kapaciteten att anrika uran till kärnkraftsreaktorer följer också möjlighet att tillverka uran för kärnvapen, om landet lämnar ickespridningsavtalet (NPT) och inte tillåter inspektioner av Internationella Atomenergiorganet (IAEA).

De olika maktgrupperna i Iran tycks vara överens om att man skall utveckla ett nukleärt program. Det behöver inte innebära att man planerar att utveckla kärnvapen. En viktig faktor är att landets högste ledare uttryckligen har förklarat att kärnvapen strider mot den heliga Koranen.

Positionen som en ”tröskelstat” som relativt snabbt skulle kunna tillverka kärnvapen skulle ge tillräcklig status i omvärlden. I dagsläget (2008) anses Iran av bedömare i omvärlden behöva åtskilliga år för att anskaffa en trovärdig kärnvapenarsenal.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 

Nordkorea och kärnvapnen
Även Nordkoreas kärnvapenprogram har fått mycket utrymme i media och har länge varit en nagel i ögat för omvärlden, framför allt för USA.

Vid Koreakrigets slut 1953 var Nordkorea till stora delar förstört. Under kriget övervägde den amerikanska militära ledningen att använda kärnvapen, och amerikanska kärnvapen fanns på Sydkoreas territorium fram till år 1991. Den nordkoreanska ledningen använde det upplevda hotet från USA som ett skäl för att hålla mycket stora truppstyrkor stridsberedda och för att utveckla kärnvapen som avskräckning. Något fredsavtal med Sydkorea och USA finns inte, endast ett vapenstillestånd.

Nordkoreas kärnvapenprogram påbörjades redan 1964 med bygget av en forskningsreaktor i Yongbyon. Denna har producerat plutonium som beräknas räcka till ett litet antal kärnvapen. Kärnvapenprogrammet oroade den amerikanska statsledningen som hotade med militära åtgärder om inte Nordkorea avbröt denna verksamhet. Den tidigare amerikanske presidenten Jimmy Carter reste till Nordkorea och man lyckades 1994 komma fram till ett ramavtal, ett Agreed Framework. Detta innebar att Nordkorea skulle upphöra med sin kärnvapentillverkning i utbyte mot bl. a. hjälp att bygga två nya kärnkraftverk, leveranser av olja och säd etc.

Nordkorea är ett mycket isolerat och teknologiskt outvecklat land och det har alltid funnits tvivel på om man har resurser att tillverka fungerande laddningar baserade på plutonium. Anläggningar för att framställa uran av vapenkvalitet i nämnvärda mängder saknas. Efter fyrtio års arbete – och efter att år 2003 ha deklarerat att man dragit sig ur ickespridningsavtalet (NPT) – utfördes i oktober 2006 ett kärnvapenprov. En nukleär explosion skedde men vapnet fungerade sannolikt inte som avsett. Oenighet råder kring huruvida Nordkorea verkligen har fungerande kärnvapen eller inte. Dock beräknas landet åtminstone inneha material (plutonium) för tillverkning av 4-13 kärnvapen. (2)

Nordkoreas kärnvapenprogram ger landet och dess diktator uppmärksamhet i världen och fungerar som utpressning för att få leveranser av olja och säd. För närvarande, 2008, pågår fortfarande förhandlingar som syftar till att landet skall helt montera ner de anläggningar som kan användas för kärnvapenframställning. Fredsförhandlingar pågår inte.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 

IAEA – en internationell vakthund
För att man ska vara säker på att inte stater med kärnenergiprogram plötsligt ska använda dessa för att producera material till kärnvapen finns en kontrollinstans: Internationella atomenergiorganet (IAEA) under FN. En av IAEA: s uppgifter är att genomföra inspektioner på kärnkraftsanläggningar och forskningsreaktorer i alla länder med kärnkraft just för att hindra spridning av material för kärnvapen. Genom att underteckna och ratificera IAEA: s säkerhetsöverenskommelse och dess tilläggsprotokoll ger landet IAEA:s inspektörer rätt att med kort varsel göra besök på landets kärnanläggningar. Över 145 stater har anslutit sig till dessa avtal, som garanterar omvärlden att inga hemliga kärnvapenambitioner föreligger. (3)

IAEA har inte rätt att göra inspektioner på anläggningar i de länder som valt att stå utanför säkerhetsavtalet.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 
Negativa och Positiva säkerhetsgarantier
För att icke-kärnvapenstater ska slippa känna en omedelbar rädsla för kärnvapenattack från en kärnvapenstat finns det något som kallas säkerhetsgarantier. En positiv säkerhetsgaranti innebär att kärnvapenstaterna lovar att aktivt ingripa för att skydda en icke-kärnvapenstat som anfalls eller hotas av anfall med kärnvapen. En negativ säkerhetsgaranti innebär att kärnvapenstaterna lovar att inte hota med eller använda kärnvapen mot en icke-kärnvapenstat. Många länder vill se en internationell konvention som gör negativa säkerhetsgarantier lagligt bindande. Detta skulle vara en åtgärd för att minska risken för kärnvapenspridning till nya länder, eftersom icke-kärnvapenstater som fått en negativ säkerhetsgaranti inte behöver överväga att skaffa egna kärnvapen för sin nationella säkerhet. I och med avtal som etablerar kärnvapenfria zoner har många stater fått den här typen av säkerhetsgarantier, men det finns stater utanför kärnvapenfria zoner som ofta lyfter frågan om ett behov av säkerhetsgarantier.
laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 

Kärnvapenterrorism
Under senare år har frågan om kärnvapenterrorism tagit stort utrymme i den internationella kärnvapen- och nedrustningsdebatten, inte minst efter terroristdåden mot World Trade Center och Pentagon i USA den 11 september 2001. Risken för att terroristgrupper lyckas komma över tillräcklig mängd klyvbart material för en mindre fissionsladdning kan inte uteslutas. Efter Sovjetunionens fall kan kärnvapenmaterial ha försvunnit, och även idag saknas fullständig kontroll över kärnvapenländernas lager av uran, plutonium och nedmonterade kärnvapenladdningar. Stora ansträngningar görs, framför allt med hjälp från USA, för att få full kontroll över dessa lager.

Terrorister som vill tillverka kärnvapen måste få tag på höganrikat uran (HEU). Detta är uran med minst 80 % av uranisotopen U-235. Omkring 20 kg HEU skulle vara tillräckligt för ett vapen. Det enklaste är att stjäla detta från överskottslager eller i vissa fall illa bevakade forskningsreaktorer. Det finns åtminstone ett hundratal sådana reaktorer i världen och bevakningen är ofta mycket bristfällig. Däremot kan terrorister knappast tillverka en bomb med plutonium, eftersom detta kräver avancerad teknologi och stora kunskaper. Man kan givetvis också föreställa sig att en kärnvapenmakt överlämnar en fungerande atombomb till en terroristgrupp.

En bomb byggd med 20 kg HEU skulle kunna ge skador motsvarande Hiroshimabomben. Om bomben detoneras på marken istället för i luften minskar räckvidden för explosionen och hettan jämfört med Hiroshima, men istället blir det radioaktiva nedfallet mycket större.

Kärnvapenterrorism kan också innebära terroristhandlingar riktade mot ett kärnkraftverk. Tänk dig vad resultatet hade kunnat bli om terroristerna som styrde planen in i World Trade Center den 11 september 2001 istället hade kört in i ett kärnkraftverk på närliggande Three Mile Island eller in i en anläggning för förvaring av kärnavfall. Mängder av radioaktiva ämnen hade flugit ut i luften, och med explosionens hjälp hade radioaktivt nedfall kunnat falla ganska långt borta från explosionsplatsen. Konsekvenserna hade blivit både dödsfall och svår strålsjuka, samt områden som för en lång framtid hade varit hälsofarligt radioaktiva.

Utspridning av radioaktiva ämnen för terrorändamål kan vara ett alternativ till att tillverka en primitiv kärnladdning. En så kallad ”dirty bomb” består av radioaktivt material och en vanlig enkel sprängladdning. Utspridning av radioaktiva ämnen orsakar inte lika mycket synlig förödelse och dödsfall som ett riktigt kärnvapen, men psykologiska faktorer och saneringsproblem skulle kunna lamslå centrala samhällsfunktioner och skapa panik bland civilbefolkningen.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 

Nya kärnvapendoktriner – förebyggande attack och icke-statliga aktörer
Delvis som en konsekvens av det förändrade politiska och sociala klimatet i världen under senare år har flera kärnvapenstater förnyat sina doktriner kring kärnvapen. I åratal har det ansetts absolut nödvändigt att hålla tröskeln för användande av kärnvapen mycket hög. I princip övervägdes inte användande av kärnvapen annat än som svar på en attack med kärnvapen. Flera kärnvapenstater uttalade så kallade ”no first-use” policys som innebär att landet inte skulle vara det första att använda sina kärnvapen mot något annat land.

Idag är så inte längre fallet. USA lanserande 2005 en ny kärnvapendoktrin som öppnar för så kallad förebyggande attack – att använda kärnvapen för att förhindra en kärnvapenattack från en annan stat eller icke-statlig aktör. 2006 lanserade även Frankrike en ny kärnvapendoktrin, där man tillkännager att franska kärnvapen kan användas mot maktcentra i stater som på något sätt står bakom ett terrorattentat riktat mot franska intressen. Också Ryssland har i en uppdaterad kärnvapendoktrin sänkt tröskeln för användande av kärnvapen. I januari 2008 lades ett radikalt förslag om ett förnyat Nato fram av fem av västvärldens mest framstående militärofficerare och strateger. Manifestet framhåller förebyggande kärnvapenattack som ett nödvändigt alternativ för västvärlden för att hindra spridning av kärnvapen. Den förändrade attityden gällande användande av kärnvapen visar sig också i utvecklingen av taktiska kärnvapen avsedda att användas i direkt stridsföring.

laddahem Fördjupning (pdf)
TILL TOPPEN
 

Blixkommissionens rapport
Den positiva utvecklingen på nedrustnings- och ickespridningsområdet omedelbart efter kalla krigets slut, har följts av en betydligt mindre konstruktiv period. Hotet om fortsatt spridning av massförstörelsevapen, eller användning av existerande vapen, från stater men också från icke-statliga aktörer, är idag ytterst aktuellt. Samtidigt tyder utvecklingen under de senaste åren snarare på en förnyad upprustning, än steg mot avveckling av staters innehav av massförstörelsevapen. Mot bakgrund av detta tillsattes på initiativ av dåvarande utrikesminister Anna Lindh år 2003 en oberoende internationell kommission om massförstörelsevapen (Weapons of Mass Destruction Commission, WMDC) med uppdrag att rapportera till FN-s generalsekreterare.

Hans Blix ombads av den svenska regeringen att vara ordförande för kommissionen, och utse övriga kommissionärer. Den 16 december 2003 presenterade Hans Blix en grupp om 14 kommissionärer från olika delar av världen med gedigen bakgrund i politiskt, diplomatiskt och militärt arbete kring fred och nedrustning. Kommissionen inledde sitt arbete i januari 2004.

Under ledning av Hans Blix lanserade WMDC sin slutrapport Weapons of Terror – Freeing the World of Nuclear, Biological and Chemical Arms den 1 juni 2006. Rapporten beskriver det internationella systemet för ickespridning, nedrustning och rustningskontroll och innehåller 60 rekommendationer om vad världssamfundet – nationella regeringar, civila samhället och näringslivet – kan och bör göra för att bemöta den globala utmaning som massförstörelsevapen utgör. Rapporten och dess rekommendationer har rönt stor uppmärksamhet världen över.

Fördjupning - Intervjun med Blix (pop-up)
TILL TOPPEN
 
  1. National Intelligence Estimate: Iran – Nuclear Intentions and Capabilities, November 2007

  2. Albright, Davic och Brannan, Paul. The North Korean Plutonium Stock Mid-2006.

  3. Institute for Science and International Security, 26 June 2006. International Atomic Energy Agency (IAEA)